Jag har nyss tittat på Sunes sommar. För varje gång jag ser dessa karaktärer i filmen, växer min övertygelse om att inspirationen till böckerna och filmatiseringarna om familjen Andersson är hämtad från min egen familj.

Jag är Håkan upp i dagen med mina rackartyg som barn. Jocke är Sune, som bara tänkte med Petter-Nicklas och inget annat vid 10 års ålder. Josse/Veronica är den där sura tjejen som hänger tillsammans med Robert Gustavsson. Sunes mamma, Karin, är skrämmande lik min egen morsa. Men framförallt! Pappa Rudolf och hela hans personlighet som plagierats från min egen fars.

Det är någon vacker klumpighet i de båda. Ni förstår säkert vad jag menar, eller hur? Likt pappa Rudolf, har min far ibland uttalat fadäser, böjt sig undan de sociala normer som gäller, och glömt viktiga saker som t.ex. strykjärnet på åtskilliga gånger. Jag är säker på att en ny blivande svensk komediklassiker skulle kunna göras, baserat på farsans alla olika lustiga missöden. ”Sommaren med Jon-Staffan” skulle bli en oförglömlig succé! Därför har jag gjort en lista med de fem lustigaste saker som farsan åstadkommit under min levnadstid och som jag varit med och upplevt. Tanken är att dessa händelser ska bli nyckelscener i en eventuell film av Kjell Sundvall.

Lista: Staffan Åsbergs lustigaste ögonblick!

#5: ”Här är femton spänn! Ge min son en omgång nu! Kom igen!” London. 2004.

Följande händelse är omnämnd i denna blogg ett par gånger. Men det är ju bara så jävla roligt. Om man var där, alltså.  Jag och min far besökte London under en vecka i mina vackra tonår. Och visst var det tur att det var vi båda som fanns på plats! Ty, hade min far varit ensam hade han förmodligen aldrig blivit begripen. Han har nämligen (förlåt för det här, farsan!) ett riktigt halvtaskigt uttal. Vi befann oss på en pub. Farsan ville ha öl. Jag, som vid den tidpunkten hade nått kulmen av min övervikt, ville ha en läsk. En coca-cola. Eller som man uttrycker det i England; en ”Coke”. Farsan ropade till bartendern: ”Aj wood like to häv a big and strång BEAR! And will jo plis give my son a COCK! A big one, plis!”. Jag skämdes nästan ihjäl. Farsan hade just beställt en stark jävla björn åt sig själv och en stor, saftig kuk till mig. Och medans mina kinder blev knallröda, vände sig farsan mot mig och sade: “Ja, det är ju tur att man gör sig förstådd i alla fall…”. Bartendern fortsatte att gnugga sitt porslin med sin handduk medans han tittade mystiskt på oss.

#4: Bilnyckeln. Fuengirola & luftrummet någonstans över Frankrike. 1999.

Farsan är en ordningens man. Han har gett mig och Jocke en mycket disciplinisk uppfostran vad gällande ordning och uppförande. Det fick aldrig Josse, för hon blev favoriserad, enligt henne själv. Varje gång farsan märkte att jag sket i att bädda sängen, gick han fram till mig och förklarade att det skulle gå åt helvete för mig vid den tidpunkt jag skulle rycka in till lumpen. När vi var på semester i Spanien, betonade han även då att det var viktigt att man skulle hålla god ordning på sina saker och sin packning, så att man enkelt kunde packa ner allting vid hemfärd, utan att slarva bort något. Dagen innan hemfärden från solkusten, yrade farsan runt om i lägenheten i sin övertygelse om att brorsan och jag hade glömt något. Det hade vi inte. Men! När vi satt på flygplanet hem, bröts den sömniga tystnaden i farkosten, när farsan flög upp ur flygstolen och skrek ut sin dåvarande standardsvordom. ”JÄÄÄÄÄRNVÄÄÄÄGAR!”. Varpå han ryckte ut sitt handbagage och kastade ut varenda småsak han hade i sin ägo på golvet. Han hade kommit på att han glömt packa ner bilnyckeln, som han prydligt och ordningsamt placerat i en av hotellets hyllor, för att inte tappa bort den. Våran bil stod på Arlandas långtidsparkering i ungefär en månad, innan vi fick hem den. Ordning och reda, löning på fredag – my ass!

#3: Den mystiska kidnappningen. Umeå. 2009.

Min farsa huserade under mitt och min rumskompis tak i december. En lördagskväll gick han förbi mig och Rasmus för att säga godnatt. Sedan gick han och lade sig. Han hade många timmar senare vaknat klockan sex på morgonen, och stigit upp för att tillaga frukost. Det var då han märkte att min dörr stod öppen. Det också då han märkte att jag inte var i min säng. Det var då han förstod att jag blivit kidnappad av terrorister. Han rusade in i Rasmus rum och väckte honom med ett skrik. ”VAR ÄR VIKTOR NÅGONSTANS? HAN ÄR INTE I SIN SÄNG!”. Rasmus, som fortfarande var alldeles för sömning för att orka ha en konversation med en neurotisk äldre man, svarade: ”Öhhhhhh. Jag tror han fick bortamatch igårkväll…”. Farsan blev ännu mer hispig. ”BORTAMATCH?! Han har ju för fan blivit kidnappad av terrorister!!”. Jag själv vaknade upp vid tio-tiden bredvid en kvinna i hennes lägenhet. Hon gav mig min vibrerande telefon, så jag kunde svara när Josse ringde. Hon förklarade att farsan hade ringt samtliga familjemedlemmar och sagt att jag hade försvunnit under mystiska omständligheter. Jag märkte i samma veva att jag hade ca 20 missade samtal och ett sms. I meddelandet stod det med stora bokstäver att han var jävligt orolig. Jag snabbade mig till farsan för att förklara att var vid liv. ”Talgballe!” var allt min far hade till svar.

#2: ”Ni måste sluta upp med att vara så jääävla svensk!” Nerja, Spanien. 2005.

Den här historietten kommer att hållas kort, eftersom det egentligen bara är roligt om man själv var med. Farsan, Jocke och jag var på solsemester i Spanien. Igen. Plötsligt en kväll gick vi på restaurang. Farsan drack en öl. En till öl. Ännu en till öl. Och en till öl. För varje öl han inmundigade blev han 5 år yngre. Efter ett tag beklagade han hur det svenska folket uppförde sig. ”Osociala jävlar som bara sitter vid lunarstorm hela dagarna. Alla saknar bara social kompetens och sitter och surar för sig själv hela tiden. Jäävla party-poopers!” menade farsan på ett ungefär. Han förklarade att man måste visa sig mer avslappnad och att han var en mycket exemplarisk förebild, som skulle visa mig och brorsan hur man beter sig mot folk. När vi ställde oss upp och gick några hundra meter, förvandlades farsan till Farbror Frej med låtsatspistoler i händerna. Han sköt vilt omkring sig med sina tillgjorda ljudeffekter och ropade ”Hå och hej med Farbror Frej!”. Han gick också till den lokala befolkningen och försökte inleda konversationer. ”Trabajo mucho! Du, alltså!”. Farsan kom hem på förmiddagen dagen efter, till våran lägenhet.

#1: ”Spring era jävlar! – För tänt vare här!” Hällnäsvägen 5, Rossön. Tidigt 90-tal.

Det var nyårsfirande i vårt hus på hällnäset i Rossön. Jag var så liten att jag inte kommer ihåg händelsen, men jag har fått den noga återgett av mina syskon flera gånger om. En samling människor hade druckit sig berusade på diverse alkoholhaltiga drycker, och stämningen var på topp. Det hade börjat smälla raketer över huset. Det var grannarna längre in på gatan som hade börjat skjuta ett rejält fyrverkeri. Min smått överförfriskade far beskådade hela spektaklet och utbrast ”Det där var väl ingenting!”, och sprang upp för trappen till övervåningen. Min far, som på den här tiden var med i hemvärnet, hade ett hysteriskt leende på läpparna när han rusade ned för trappen med en AK-4 i händerna. ”Nu blir det fyrverkerier här utanför!” annonserade han till gästerna. Farsan hade nu löpt ut på gårdsplanen och börjat spruta ut ett magasin upp mot himlen med sitt automatvapen. Han skrattade. Han skrattade som Jokern i de fiktiva berättelserna om Läderlappen. Men det här inte fiktivt. Det här var på riktigt, och barnen grät. Fy fan vad roligt!

Kanske är det så att alla pappor har en Rudolf inom sig. Må så vara! Men min farsa är bäst.

/ Vicke-Hallon, mannen som är hungrig som en varg!